Fyra folkmusik recensioner av Po Tidholm Dagens Nyheter. Publicerat i DN Fredagen den 25 november 2022.

Vart är folkmusiken påväg i vårt samhälle? Po Tidholm sågar några CD-skivor vid fotknölarna. Lite att fundera över? Så läs recensionerna nedan   1. Pers Alexander Olsson och Olof Kennemark “Som förr” 2. Pelle Björnlert “Orginal”, 3. Trio Törn, 4. Hazelius Hedins ”Silverdalen”

 

Länk direkt till artikeln: Musik recension dagensnyheter 25 november 2022

 

Svensk folkmusik är inte alls lika folklig längre. DN:s Po Tidholm lyssnar på fyra nya spelmansskivor och efterlyser en mellanväg mellan traditionsmusiken, akademin, framåtandan och publikfrieriet

Om det fanns en folkmusikkanon i Dalarna skulle den kunna se ut ungefär som låtlistan på ”Som förr”. Man saknar väl möjligen Gärdebylåten, men i övrigt är skivan en skamlöst frejdig produktion av ett slag jag inte sett på ett tag.

Mest handlar det om – tror jag – att svensk folkmusik inte alls är folklig längre. Publiken är liten och har andra förväntningar, och utövarna är akademiker och kanske mer intresserade av att förnya sig än att smeka publiken medhårs.

Annat var det förr, vilket kanske är det Pers Alexander Olsson och Olof Kennemark vill antyda med albumtiteln. För folkmusiken har ju varit populär i omgångar. Under nationalromantiken och hembygdsrörelsens tillblivelse givetvis, men också under 70-talets gröna våg. Folkmusiken betydde något under de där olika tiderna av popularitet, den stod för ett gemensamt förflutet och lockade dem som av olika anledningar ansåg att civilisationen liksom gått för långt. Men det var också rörelser som på skilda sätt lekte med elden. Drömmar om kulturell homogenitet och nationell identitet kan lätt gå över styr.

När folkmusiken återigen upplevde en ny vår, under 90-talet, hade den en helt annan roll. Då handlade det mer om genreöverskridande försök och multikulturella möten. När även den rörelsen ebbade ut försvann genren från de stora scenerna och folkmusiken blev återigen en angelägenhet för utövarna och den lilla men trogna publiken – som det alltid varit mellan vågorna.

Påfyllningen av utövare är påfallande liten, vilket märks också i den skrala utgivningen. ”Som förr” är ett väldigt fint album, och inte minst välspelat. Kanske är det för att musiken går i arv. Många av de nu aktiva musikerna är barn till spelmän. Sista spåret på skivan, ”Låt till far” skrevs till Pers Olle på hans 100-årsdag av Pers Erik. Den spelades ofta av hans son Pers Hans och nu även av den sistnämndes son, Pers Alexander Olsson. Tradition är något fint, men också ett ok att bära. Andrastämman spelas av Olof Kennemark, som själv är barn till västgötaspelmannen Hans Kennemark.

”Som förr” är också ovanlig eftersom den just är så traditionell. Det är bara två fioler och en räcka låtar. Kennemark och Olsson turas om att spela förstastämman men de är båda stadiga och bra på att uttrycka sig med instrumenten. Även om det mest är ornäsbjörkar i solsken de vill spela fram.

Vad de unga saknar av djup har i stället Pelle Björnlert mycket av. Efter att ha lyssnat på Bob Dylan och spelat gitarr drogs han med under 70-talsvågen, lärde sig fiol och började leta efter glömda traditionsbärare och låtar i Småland och Östergötland. Han spelar omväxlande på fiol och på en specialbyggd violino med åtta resonanssträngar. Men framför allt är han i musiken när han spelar. Det finns inget mekaniskt eller duktigt hos Björnlert, snarare en introvert råhet och oförställd närvaro. ”Original” är 20 krängiga, kantiga och ibland väldigt vackra låtar på raken. Lite övermäktigt men imponerande.

Björnlerts trägna arbete med traditionen är förutsättningen för att yngre musiker ska kunna ta ut svängarna. Som Trio Törn som spelar folklåtar med kammarmusikstuk. Här återkommer Olof Kennemark på fiol tillsammans med Klara Källström på cello och Petrus Dillner på nyckelharpa. De anstränger sig med arrangemangen, ibland lite för mycket.

Den tendensen finns också på Hazelius Hedins ”Silverdalen” där Johan Hedin spelar nyckelharpa och Esbjörn Hazelius sjunger och spelar diverse stränginstrument. Viljan att skapa en varierad lyssningsupplevelse leder inte sällan standardgrepp: svävande stråkar, percussiva gitarrer – eller percussiv cello i Trio Törns fall – och mustiga stämmor. Det låter kraftfullt men uttrycker inte alltid så mycket. Det är innehållslös energi som funkar bäst på en konsertscen eller i ett festivalsammanhang.

Både Trio Törn och Hazelius Hedin är som bäst när de spelar nedtonat och inte krånglar till det allt för mycket. Det finns ju en mellanväg här, mellan traditionsmusiken, akademin och publikfrieriet. Det gäller bara att hitta den. Då kanske folkmusiken kan bli folklig igen.

Bästa spår: ”Polska av Alexander Olsson”, ”Grädden på moset”, ”Polska efter Tulpans Anders”, ”Blidströms lilla”

Recensioner Text Po Tidholm Dagens Nyheter. Fredagen den 25 november 2022.

 

 

 

Nedan kan ni hör två låtar där jag vill påvisa hur det kan gå till inom folkmusiken när låtar för ändras. Jag kallar det fenomenet för “viskleken”. Det är på det sättet som låtarna lever vidare (viskleken) och som det också kan uppstå nya varianter på låtar. Det tycker jag är spännande.

Polska efter Vräken bodde i Östervik på Kosia i Karlskoga Spelas av Per Saxholm som träffat många av de gamla spelmännen i Karlskoga o östra Värmland.

Samma polska fast nu spelar jag Ulf Karlsson min tolkning av Polska efter Vräken bodde i Östervik på Kosia i Karlskoga. Har lärt mig polskan efter Per Saxholm.

Trio Törn spelar “Dansstopp” . Trio Törn – en grupp som idag faller under kategorin Folkmusikgrupp. eller som Po Tidholm kallar dem för akademiska folkmusiker.

Skapa en ny folkmusikgenre?

Citat från Folkmusik Wikipedia: Folkmusik är en genre som återkommer i många olika länder. Alla länder har sin egna typ av folkmusik med olika karaktäristiska drag som kännetecknar landet den spelas i. Det som kallas för svensk folkmusik omfattar bland annat visor, psalmer, bruksmusik och locklåtar. Slut citat.

Det kanske är dags att skapa en ny folkmusikgenrer för att hålla isär de olika folkmusikstilarna? Folkmusik är musik som har utvecklats bland människor i alla tider. “Folkmusiken ägs av alla och av ingen, men kommer alltid ur traditioner, erfarenheter och hundratals år av liv. Citat ur FolkmusikWik”.   Det som är den traditionella folkmusiken som vi idag har från notuppteckningar av nu icke levande spelmän och spelmän som skapar ny folkmusik på gammal traditionellt sätt får kallas för Folkmusik. Den musik som idag skapas av spelmän som gått utbildningar på högskolor och universitet och skapar mer avancerad folkmusik får vi skapa en ny genrer till för att vi ska kunna hålla isär folkmusik trad. och annan så kallad nyskapande folkmusik. Det får inte bli som det var när man förr på Grammisgalan slog ihop Folkmusik/Visa. Dessa två genrer stod väldig långt ifrån varandra stilmässigt och det är det folkmusiken håller på att gå mot en sådan ny stilförändring. Filarfolket mfl. på det tidiga 80-talet skapade en ny folkmusik som då gick under genren Folkmusik.  Därför tycker jag vi behöver en ny folkmusikgenrer för att inte blanda ihop olika folkmusik stilar. Det finns idag personer som både spelar nyskapande folkmusik och som spelar traditionell folkmusik i olika grupper och det betyder inte att om den personen spelar i olika grupper är det inte alltid traditionel folkmusik personen spelar i alla grupper. Det kan bli förvirrande för den som vill lyssna på det ena eller andra. Vi har en ny genrer som kallas för “Världsmusik” där folkmusiken ingår och där det blandas hej vilt med olika genrar, instrument, sång, dans, musikstilar kort sagt – det verkar allt vara tillåtet att göra. Det är kul och där vet du som lyssnare vad du kan förvänta dig få höra för slags musik.

Nya namnförslag

Traditionell folkmusik

Folkmusiktrad, Trad folkmusik, Folkmusiktrad

Nyskapande folkmusik

Folkack, Folkny, Folkprocess, Folkutveckling, Folkmusikutveckling Folkprogress, Folkmusikprogress, Folkmusik ny stil, osv.

Om ni läser detta hör gärna av er till mig om nya namn.

 

Konsert på Uppsala stämman (Oktoberstämman) 20221029

22.30 Sal B Hyllningskonsert till Curt & Ivar Tallroth med Olof Johansson och Mikael Marin.

Jag och min fru valde ut en hyllningskonsert på oktoberstämman i Uppsala 29/10 i Uppsala. Där lyssnade vi på folkmusiker som berättade om vilka spelmän de träffat och lärt sig låtar efter. En god väns dotter Ulrika Linder som är konstnär och författare och spelman. Ulrika ställde en spontan fråga mitt under konserten till Olof Johansson nyckelharpisten som jag tyckte var väldigt intressant och relevant utifrån hur kommer folkmusiken att leva vidare i framtiden.

Ulrika frågade Olof: Tror du att du kommer att få besök av de unga folkmusiker som finns idag eller i framtiden och att de unga folkmusik-intresserade vill lära sig spela din musik som du lärt dig av de gamla spelmännen?

Något att fundera vidare på hur vår folkmusik kommer att leva vidare i morgon. Jag har inget enkelt svar på frågan. Kan bara säja att konserten var helt fantastisk när de varvade prat om  Curt och Ivar Tallroth. Olle Linder, Olof Johansson, Mikael Marin har träffat och lärt sig låtar efter dessa två spelmän och som nu Ulrika Linder har hört sin pappa spela under sin uppväxt. Ulrika har hört sin pappa Olle spela låtarna så mycket under sin uppväxt att hon nu kan spela dem tillsammans med sin pappa Olle och med andra spelmän. Snacka om att traditionen lever vidare!  DET TYCKER JAG ÄR COOLT!!

Bilder i inlägget

1:a bilden är spelman Glys eller “Glysen” som han kallades för.

2:e bildenär: “Göbbera” som är från vänster Ulf Karlsson Örebro, Lennart Gybrant Daglösen söder om Filipstad, Per Saxholm Karlskoga, Anders Norudde Karlskoga. Lennart och Per är traditionsbärare med låtar från östra Värmland, Karlskoga trakten m.m. Lennart och Per har träffat många gamla spelmän i östra Värmland och lärt sig låtar efter de gamla spelmännen.  Ulf och Anders har lärt sig låtar av dessa två traditionsbärare Per Saxholm och Lennart Gybrant. Är det ett sätt och fenomen som håller på att dö ut i dessa morderna tider?

3.Bilden längt nere är Karl Nilsson Bjurtjärn traditionsbärare ifrån Bjurtjärn nordväst om Karlskoga