Mina tre säckpipor
Säckpipans återkomst från museets dammiga vrår.
1943 gav Nordiska museet i Stockholm ut en licentiat-avhandling, “Säckpipan i Sverige”, av etnologen Mats Rehnberg (1915–1984). Rehnberg hade 1937 hittat de första tecknen på en svensk säckpipetradition via ett ord i dalmålet [1]. Senare, under en evakuering av Nordiska museets samlingar 1939, föll några underliga och väldigt torra säckpipor ur en låda.
Mats Rehnberg som ville veta mer om den svenska säckpipetraditionen besökte och intervjuade den då siste kände levande säckpiparen Gudmunds Nils Larsson från Ilbäcken i Dala-Järna. Musikläraren Ture Gudmundsson (1908–1979) hade inspirerats av Rehnbergs avhandling till att bygga en säckpipa, men Ture upptäckte att han behövde mer teknisk information för sitt bygge. För att få veta mer om säckpipan besökte också han Gudmunds Nils Larsson. Med sin nya information om säckpipan lyckades Ture bygga ett spelbart instrument [2]. 1948 spelade Ture in två låtar på sin säckpipa för Sveriges Radio. Låtarna var en visa, “När barnen mister mor och far”, och en brudmarsch efter säckpiparen Nedergårds Lars Olsson (1813–1895). Under 35 år var det den enda inspelningen som fanns av svensk säckpipa.
[1] Verbet ‘dråmba’ i betydelsen att hålla en baston till en melodi (på dragspel)
[2] Dock inte i samma tonart eller skala som svenska säckpipor idag.
Ovanstående information inhämtat från Olle Gällmos hemsida: Till Olle Gällmos hemsida.
Bild nedan: Ture Gudmundsson Bild nedan snett ner till höger: Gudmunds Nils Larsson Ilbäcken i Dala-Järna 1892 – 1949
1908 – 1979.
1978 – 1979 var det tre herrar som slog sina kloka huvuden ihop och satte som mål att återskapa den svenska säckpipetraditionen. De tre herrarna var Gunnar Ternhag, etnolog vid Dalarnas museum, Leif Eriksson, byggare, sågverksarbetare och möbelsnickare från Insjön och spelmannen Per Gudmundson från Rättvik. Dessa herrar fick i uppdrag av Gunnar Ternhag vid Dalarnas museum att utveckla ett spelbart instrument. Instrumentet de tog fram var en kompromiss mellan de ca ett dussin, bevarade säckpipor som fanns att tillgå i svenska museer. Målet var att få en fungerande svensk säckpipa som gick att spela på ihop med andra instrument. Leif Eriksson började sen att serietillverka säckpipan. Det var så återupplivandet på riktigt startade ca 1979–1980.
Bild till höger: I augusti 1980 fotograferade jag Per Gudmundson på en konsert utanför Rättvik. Där spelade Per Gudmundson på en svensk säckpipa tillverkad av Leif Eriksson. Det var där och då som den svenska säckpipstraditionen började ta fart!
1981 Anders Norudde (då Stake) började spela säckpipa och inspirerade mig
1981 var en tid innan mobilen blev var mans egendom och då telefonerna stod där de stod. Jag och Anders spelade fiol rätt mycket ihop och via telefonen spelade vi upp olika låtar för varandra, som vi ville att den andre skulle lära sig. Anders var på den tiden inte så pratsam och informativ. Men en natt, sommaren 1981, ringde Anders till mig, klockan var nog halv två på natten och jag skulle upp klockan sex och jobba. När jag lyfte på luren hördes ett vrål och ett pipande och skrikande! Sen hördes det något jag kunde urskilja som någon slags melodi. Anders ville på detta överraskande sätt berätta för mig att han fått hem säckpipan som Leif Eriksson byggt till honom och som Anders nu lyckats klämma några obegripliga toner ur. Det var en chock för mig när jag lyfte luren och fick höra oväsendet från säckpipan! Att jag inte dog på kuppen var ett under! Ändå började mina tankar att snurra om att skaffa mig ett ytterligare instrument än fiolen.
Bild nedan Ulf och Anders spelar i Järna 1988. Fotograf Per-Ulf Allmo
1982 Min första svenska säckpipa från Leif Eriksson Insjön inhandlad
Ett år senare efter chocken med säckpipan i telefonen, hade jag stukat foten ordentligt efter en orienteringstävling. Kryckorna blev nu min bästa vän i en och en halv månad. Efter en månad på kryckor var jag less och ville ha något annat att göra så jag ringde Leif Eriksson och beställde en säckpipa. Anders hade lyckats så ett frö i min hjärna att börja spela säckpipa. Då visste jag inte vad det innebar att ”bli med en säckpipa”. Hade jag vetat det jag vet idag om den svenska säckpipan så hade jag nog valt ett annat instrument.
Säckpipan kom med posten från Leif Eriksson i ett paket med en hög E-bordun och en spelpipa som var stämd i A-moll samt med ett tonomfång på spelpipan som var en oktav (8-toner) att hålla sig till. Ett litet häfte följde med säckpipan. I häftet fanns att läsa lite historik om säckpipan, lite hur man vårdar säcken, hur man tillverkar rören, hur man stämmer rören, hur man spelar på säckpipan samt noter på fyra låtar som fungerar att spela på säckpipan. En nybyggd svensk säckpipa och ett litet medföljande faktahäfte i ett paket som kom med posten, så såg förutsättningarna ut för att lära sig spela säckpipa för den som beställde en svensk säckpipa ifrån Leif Eriksson. Jag tänkte på Anders som hade spelat säckpipa i ett år – jag får lära mig av alla hans misstag och framgångar!
Att spela säckpipa är inte bara att spela låtar, nej mycket tid går åt till att lära sig tillverka nya rör, stämma spelpipan tillsammans med bordunen, vård av säcken, mm. Allt detta lärde jag mig av Anders. Jag lånade LP-skivor, kassettband där det spelades på olika säckpipor från Europa. Genom att lyssna på hur andra spelade kunde jag lära mig hur jag ska rytmisera låtarna på säckpipans spelpipa. Att äga en säckpipa, det är som att få barn, det är ett ständigt pyssel för att säckpipan ska fungera och må bra. Efter ett par månader hade jag lyckats lära mig spela 5 låtar. Så nu var det dags att ge sig ut och spela på dansgolven och Oktoberstämman i Uppsala 1982 var första gången jag spelade till dans på min svenska säckpipa. Min tanke var att nu ska dansarna få vänja sig vid att lyssna och dansa till en svensk säckpipa. Sagt och gjort, jag fick spela låtarna länge och väl för jag kunde ju bara 5 låtar och några av låtarna spelade jag en gång till. Uppmärksamheten var stor, så efter dansspelningen samlades folket och ville ställa frågor om det märkliga instrumentet. Min erfarenhet säger mig att – antingen älskar du säckpipan eller också hatar du säckpipan. Det är vad många säger när jag när träffar folk ute på spelningar.
Ny repertoar som passar den svenska säckpipan
Nu började det snurra på med säckpipan. Anders och jag åkte runt på olika ställen och berättade om den svenska säckpipan både från scener och i radion. För att hitta låtar som passar den svenska säckpipan var det för det första bara att gå igenom hela vår repertoar som vi spelade på fiolen, leta i notböcker, notsamlingar, skivor, kassett-inspelningar. Vissa låtar fick jag göra om så att de skulle passa säckpipans tonomfång. Jag hade dåligt med valser så jag komponerade en vals som jag kallade för ”Ljuvliga valsen”, den finns med i det senaste nothäftet från ÖLFM. Det gällde att vara kreativ. Ljuvliga valsen blev sen en jingel till ett folkmusikprogram i lokalradion. Låten Ljuvliga valsen spelades flera gånger om dagen i ett antal år. Tyvärr visste jag på den tiden inte vad STIM var för något! Så jag anmälde låten till STIM först långt senare.
Låt “Ljuvliga valsen” av Ulf Karlsson
Sjöviks folkhögskola
Hösten 1981 fick jag och alla andra som köpt en säckpipa av Leif Eriksson en inbjudan till Sjöviks folkhögskola. Det skulle bli Workshop där under en fredag – söndag. Vi var ungefär 20–25 personer som ägde en svensk säckpipa 1981 och de allra flesta kom till helgen på Sjövik.
Bild nedan “En koffert med reparations och rörtillverknings prylar” – Det är vad en säckpipsblåsare alltid måste ha med sig när han/hon är ute och spelar.
Kursledare var så klart Per Gudmundson och Leif Eriksson. Angående Sjövikskursen säger Jan Winter: “Ska man vara riktigt noga var Per Gudmundsson, Leif Eriksson och Owe Ronström kursledare. Men Owe R dök aldrig upp så att jag (Jan Winter) utsågs som tredjelärare. På det efterföljande kurserna tog Jan Winter över rubbet om vi inte hade samtidig byggkurs. Byggkurserna leddes av Harald Petterson och om jag minns rätt Börs Anders hand om” Slut citat Jan Winter. På Sjöviks FHS:s kursen utbyttes olika erfarenheter och misstag. Det tipsades om hur man skulle göra nya rörblad till spelpipan och bordunen. Vi fick ta del av nya låtar som gick att spela på den svenska säckpipan. Vi fick tips om hur man skulle täta säcken och olika recept på tätningar. Tätningarna kunde innehålla honung, sadeltvål och vatten. Det sista vi gjorde vara att alla tillsammans spelade låten ”När barnen mister mor och far” inför SVT. Det finns inte ord att beskriva hur det lät! Tänk er 20-25 personer som håller på att lära sig spela säckpipa och som ska spela tillsammans! Jag kan bara konstatera att säckpipan är ett soloinstrument, iallafall på den tiden. Workshopen återkom sen varje år. Idag lever dessa träffar kvar, fast då kallas de för ”Pösuträffar” och håller till i Gagnef under en sommarhelg i början av juli.
Nya hål i spelpipan
Det ständiga arbetet med att hitta låtar att spela på säckpipan fortsätter. Jag lärde mig mer
och mer att stämma röret och att temperera skalan genom att jag flytta på lindningen och att använda bivax. Anders som är en påhittig person kom på att om vi borrar ett nytt hål över C:et så får vi en dur-skala. Då kan vi spela låtar i A-dur och A-moll, men inte samtidigt. Men bara genom att vi lärde oss att täppa till C:et eller Ciss:et med bivax så öppnade sig plötsligt en ny värld för oss med låtar som gick att spela på den svenska säckpipan. Senare borrade vi hej vilt på våra spelpipor. Vi borrade upp ett nytt hål för G och ett nytt hål för lillfingret till låga E samt skapade en liten förlängning på spelpipan med ett sugrör från MacDonalds. Detta för att få till ett lågt D. Helt plötsligt hade spelpipan 9 toner på sin skala. Det fungerade bra!
Jag beställde ytterligare en säckpipa från Leif Eriksson men nu med dubbla borduner en A-bordun och en låg E-bordun för att ha lite att variera med. Tyvärr blev säcken med dubbla borduner krävande att spela på så jag gick mer och mer över till att bara spela med den låga E-bordunen eller A-bordunen. Anders och jag fortsatte filandet och borrandet för att temperera våra spelpipor så att vi kunde spela tillsammans med andra instrument. Och vi fortsatte att sprida kunskapen om den svenska säckpipan.
Bild nedan 3 generationers spelrör till den svenska säckpipan. Från Vänster: Svensk bladvass, Spansk bladvass och Kolfiberrör.
1983 släpptes en Lp-skiva med Per Gudmundson, medverkande var Agneta Stolpe, Magnus och Ola Bäckström, Jan Winter, samt Erik och Ingrid Ingels. Den första skivan med säckpipa var ett faktum. Lp – skiva med Per Gudmundsen med vänner
Blå Bergens Borduner startar maj 1984
Att spela svensk säckpipa i en grupp är en stor utmaning, framför allt tålamodsprövande för både spelmän och publik. I maj 1984, vid sjön Ölen i Anders stuga ”Ölbacken”, startade gruppen ”Pôsblåsera” med Ulf Karlsson, Anders Norudde och Göran ”Freddy” Fredriksson. Vi tre i ”Pôsblåsera” hade fått förfrågan om att göra ett 30 minuters långt Radioprogram i lokalradion om den svenska säckpipan med Bo Hazell som programledare.
Bild nedan: Pösblåseras 1:a spelning i Göteborg på Allégården.
Pôsblåsera hade som målsättning ”att kunna spela svensk säckpipa tillsammans med andra olika instrument”. Från början var det fiol, hardingfela, säckpipa, grekisk bouzouki, gitarr och olika blåsinstrument som vi spelade på. Gruppen bytte senare namn till Blå Bergens Borduner (BBB). Från 1987 var vi fyra personer i BBB då Stefan Ekedahl kom till på cello och tvärflöjt.
Blå Bergens Borduner har spelat in 2st. CD-skivor, 1991 och 2015. Båda skivorna har blivit nominerade, den första nominerad till en Grammis och den andra blev Manifestnominerad. Det var en rolig upplevelse att få finnas på plats på galorna i direktsändning och frottera sig med kändis-Sverige. CD-skivorna finns till lyssning på Spotify och YouTube. Bild till höger: Blå Bergens Borduners senaste CD-skiva “Inga Kônstiheter”.
1989 – Nya säckpipstillverkare med nya idéer dyker upp
1989 i Ransäter träffade jag en ny säckpipstillverkare som slagit sig ner i Sverige. Han heter Alban Faust och kommer från Tyskland. Alban hade bosatt sig i Dalsland där han har sin bostad och verkstad. Albans säckpipor var vackra och jag föll direkt för hans fina säckpipor!
Bild nedan: Alban Faust
Grunden var den samma som Leif Erikssons pipa, men Alban Faust hade förfinat den svenska säckpipan. Alban byggde med ädelträ som var hårdare än björk och en mundocka med en backventill som fungerade bättre än mundockan på Leifs pipor. Alban levererade också spelpipan med hål för tonerna C och Ciss samt med ett tumhål på undersidan på spelpipan att tas med höger tumme för tonen G. Stämhålet för låga E på spelpipan hade flyttats upp så att du kunde använda lillfingret på högerhanden för att ta ett D eller Diss beroende på vad du spelade för låt. Det var precis det Anders och jag höll på med tidigare med Leifs pipor. Ett nytt tänk för att kunna spela fler toner på säckpipan samt spela i andra tonarter hade fötts! Men det som fick mig att beställa en Albanpipa var de nya rörbladen. Rörbladsämnena var importerade från Spanien. Rörbladsämnena från Spanien var hårdare än den svenska bladvassen och skulle enligt Alban hålla längre. Sen hade Alban ett annat tänk om hur man skär ut tungan i rörbladet. Alban skär ut tungan (som ska vibrera) genom att börja vid knäleden på rörbladet. Det gjorde att spelpipan och bordunen blev mer stabila i stämningen. Jag beställde en ny säckpipa av Alban Faust i Ransäter 1989. När jag fått min Alban-pipa så upptäckte jag att skalan inte var tempererad. Men det visste jag hur jag skulle råda bot på. Fram med lilla filen och fila upp hålen så jag sen kunde stämma varje enskilt hål med bivax. Det var en miss som Alban senare tog på sig. Alban hade bara spelat för sig själv på pipan och inte tillsammans med andra instrument. Det var kul att få lära en säckpipsbyggare lite från Anders och mina tidigare erfarenheter när det gäller samspelet med säckpipa och andra instrument.
Bild nedan: Ulf:s blåsbäljda Alban Faust pipa.
Alban fortsatte att utveckla den svenska säckpipan genom att tillverka blåsbäljd säckpipa, dvs att använda en pump i stället för att blåsa i mundockan. En dag ringde Alban mig och undrade om jag ville prova att konvertera min Albanpipa till att bli blåsbäljd säckpipa. Jag tackade ja till erbjudandet och skickade i väg min pipa till Alban. Idéen hade Alban fått från bl.a. de irländska säckpiporna. Rörbladen blir då mer stabila och håller stämningen bättre. När du blåser in din utandningsluft i säcken i mundockan så är luften väldigt fuktig. Men om du pumpar in luften så är det den luftfuktighet som råder i rummet som du pumpar in. Det blev för mig en ny utmaning att lära om från att blåsa i mundocka till att pumpa in luften. Det tog mig fyra månader innan jag var bekväm igen med att få ihop tekniken med pumpandet och speltekniken. Men fortfarande levde problemen med rörbladen kvar, att stämningen ibland trasslade. Det har dock blivit mycket bättre, att gå från svensk bladvass som växer i våra insjöar och som är mjukare till att importera bladvass från Spanien som är hårdare.
De första Riksspelmännen på svensk säckpipa
Anders Norudde blev tillsammans med Bengt Sundberg de första Riksspelmännen på svensk säckpipa i Ransäter 1989. Jag spelade också upp i Ransäter 1989. Pratade med Bengt Linderoth som bl.a. satt i Zornjuryn detta året. Och han sa till mig att de tyckte jag missade. Jag svarade att jag missade inget i uppspelningen utan alla drillar m.m. satt där de skulle. Sen tog det 20 år innan jag gav mig på att spela upp för att bli Riksspelman. Jag beställde en ny säckpipa i Ransäter 1989 av Alban faust
1990 ”Säckpipan i Norden”
1990 kom det ut en bok om den svenska säckpipan ”Säckpipan i Norden” utgiven av Per-Ulf Allmo och Jan Winter. Förutom Per-Ulf Allmo och Jan Winter var det tio olika författare i boken. Boken är alla säckpipsspelares bibel. För er som vill veta mera om den svenska säckpipan kan ni säkert fråga om boken på biblioteket.
1998 – Ny säckpipstillverkare med nya idéer i Rimbo
Under åren med alla dessa rörblad som är ett levande material så har det experimenterats hej vilt i stugorna med att få till ett plaströr som fungerar i den svenska säckpipan. Man kunde köpa rörblad av plast ifrån USA till den svenska säckpipan, men de fungerade inte så bra. Det fanns personer som experimenterade här i Sverige, men det blev inte heller så bra. Det största bekymret var att plaströren lät illa. 1998 kom det en ny säckpipstillverkare, Max Persson, som idag bor i Rimbo i Roslagen. Max hade hittat ett sätt att tillverka rörblad som låter bra.
Max Persson började tillverka svensk säckpipa 1998 och har fortsatt att förnya och förbättra instrumentet sedan dess vilket resulterat i ett lättspelat och lättskött instrument som kan spelas i flera olika tonarter. Max säckpipor är gjorda utifrån hans egen design och mått, en utveckling baserad på den traditionella svenska säckpipans design. Med användning av moderna material och arbetstekniker skapade Max en mycket stabil kolfiberrörsbalanserande funktion och ljud för att nå det uttrycksfulla och naturliga ljudet av den svenska säckpipan. Informationen i kursivtext är från Max Perssons hemsida. https://maxbagpipes.
Jag blev Riksspelman 2009 i Karlstad
2009 skulle Zornuppspelningarna hålla till i Karlstad. Jag hade tidigare spelat upp för Zornmärket 1989 och nu när jag 20 år senare spelade upp igen blev jag den sjätte riksspelmannen på svensk säckpipa. Det jag kommer ihåg från uppspelningen i Karlstad, i juni 2009, var att jag var väldigt taggad eftersom det var 20 år sedan jag spelade upp senast på säckpipan. Ingen nervositet, jag hade bestämt mig för att det var en mycket unik liten publik som jag skulle in och göra en konsert för.
Jag var avslappnad och glad, vilket smittade av sig på de jurymedlemmar som lyssnade på mig. Det var görsköj att spela upp och försöka locka fram ett leende från den svårflörtade juryn! Att nu få titulera mig som Riksspelman betyder att jag nått ett mål med min musik på den svenska säckpipan. Jag har fått en kvalitetsstämpel på mitt sätt att spela den musik som jag älskar. Min säckpipbyggare Alban Faust spelade också upp i Karlstad och blev den sjunde riksspelmannen. Alban spelade upp några dagar senare än vad jag gjorde.
2024 Väntar på min nya svenska säckpipa
Jag har nu beställt en säckpipa av Max Persson i Rimbo, men har inte fått hem pipan ännu. Det är långleveranstid på pipan, över 2 år. Jag lade 2022 in min beställning på en säckpipa med bäljblåsning och med två spelpipor med kolfiberrör som rörblad som går att spela i tonarterna A och E samt i G och D. Jag kommer att få min säckpipa i slutet av sommaren 2024.
Tänk vilken utveckling av den svenska säckpipan har genomgått och som jag fått vara en del av. Från mitt inköp och1982 på min första svenska Leif Erikssson-säckpipa till nu idag 2024! Max Perssons säckpipa har många av de funktioner som Anders och jag m.fl. skapade på 80- och 90-talet men då med de rörblad som var mjukare och fuktkänsligare. Nu är det andra material i rörbladen.
Den svenska säckpipan lever idag och finns nu som ett självklart instrument inom folkmusiken. Ska bli kul att se vart utvecklingen tar vägen längre fram! Den som lever får se!!